OBS Läs mitt inlägg från tidigare idag för info
Vill klargöra att min första prio varit, och är, att genom ett samlingslån "göra rätt för mig". Men det alternativet har jag inte klarat att genomföra. Trots att ett lån med vettig ränta och en återbetalning med 4000-4500 per månad är en lösning som jag skulle klara. (Få bort smålån, avbetalningar och andra skulder och ersätta dessa med ett lån) Men har inga bankgarantier så den vägen är helt stängd.
Läs dagens första inlägg så förstår ni.

Måndag.
Vill, en sista gång berätta min historia i korthet. Och vill samtidigt att mina läsare länkar vidare till så många som möjligt. Insett att om man inte finns på facebook så finns man inte! Tror fortfarande att det finns någon/några därute som kan tänka sig att hjälpa en medmänniska som hamnat i en desperat situation? Som bara vill ha en fortsatt möjlighet att leva ett fritt och enkelt liv med sin hund. Någon därute som tycker att "He aint heavy. He is my brother". En medresenär på denna vår gemensamma livsresa.

Min historia: Beslutade 2015, efter ett långt arbetsliv, att förverkliga en dröm. Jag skulle åka på en "roadtrip" med husvagn. Jag och hunden. Trots en liten pension. Planerade att kompensera detta med att arbeta lite då och då. Drömmen skulle genomföras. En gammal husvagn införskaffades och den hyrda bostaden sades upp. Under den tremånaders uppsägningstiden sålde jag och gav bort de få ägodelar jag hade. Beslutade att jag skulle göra en ordentlig läkarundersökning i början av 2016 trots att jag inte kände mig sjuk eller hade några symptom på sjukdom förutom lite känning i en ljumske. Vårdcentral besöktes och en massa prov togs. Blev kallad tillbaka efter ca en vecka. Misstänkt prostatacancer! Remiss till sjukhus och nya prover bekräftade misstankarna! Medicinering startade omgående och tid för strålbehandling bestämdes till 6 månader senare. Där var jag alltså. Med planerad roadtrip men plötsligt i mentalt kaos. Totalt tillintetgjord och med ångest inför tanken på döden! Beslutade mig dock, efter stor vånda att åtminstone genomföra en avkortad resa fram till dess att strålbehandlingen skulle äga rum. Fick en underbar sommar. Hunden och jag levde friluftsliv och dagarna var dagar av total frihet. Från April till Oktober.
Strålbehandlingen inleddes. Fem dagar i veckan i sex veckor! Biverkningar kom och ca en tii två månader efter behandlingen var de mycket besvärliga. Värst var nog, trots de rent medicinska biverkningarna, den enorma tröttheten. Mentalt kändes jag "bortkopplad" och närmast apatisk. Utan hunden och den motion som vi gjorde gemensamt tror jag allt hade varit förbi. Men nu kom problemen slag i slag. Ekonomin rasade. Pga de kostnader som dagliga resor till strålbehandlingen medfört och den blygsamma pensionen blev ekonomin sämre och sämre. Nu har jag kämpat med detta i snart ett år och misären är total. Ser inga utvägar och desperationen driver mig nu till detta. Skammen är olidlig och jag vet varken ut eller in. Så därför:
Finns det någon/några som kan tänkas hjälpa mig? Har full förståelse för att många har det svårt och att vi alla har vårt kors att bära. Men mitt kors känns övermäktigt ! Vill poängtera att det absolut inte finns något missbruk med i bilden! Varken spel, alkohol och absolut inga andra droger. Bara ett sista hopp om att kunna "starta om" och fortsätta mitt enkla liv. Absolut inte ute efter att berika mig utan bara få en möjlighet till fortsatt liv. Att leva enkelt, jag och hunden. Om ni inte har någon annan möjlighet att hjälpa till kanske ni ändå vill hjälpa mig att sprida möjligheten för så många som möjligt att få läsa denna blogg? Tror fortfarande att den/de som har möjlighet finns därute?
Eventuella bidrag mottages med stor ödmjukhet och tacksamhet. via swish: 0704245852
Eller paypal: https://paypal.me/pools/c/7ZOhFyOD20
Väldigt tveksam till attgöra detta men en god vän har övertygat mig om att ni finns därute!
Vill också önska er alla GOD JUL