Har insett fakta. Det finns inget hopp och ingen hjälp att få. Trots att jag egentligen endast vill ha ett lån. Trots att jag inte "kostat samhället" någonting genom alla år. Aldrig fått socialbidrag. Alltid gjort rätt för mig genom ett långt arbetsliv. Och alla ni därute bör få veta en sak: Om ni genom sjukdom eller andra orsaker hamnar i kris, finns inget "skyddsnät", ingen möjlighet att ni får hjälp från myndigheter eller andra. Däremot en massa vackra ord som bara är en "fasad" och helt saknar mening i verkligheten. Att det i detta land inte ens finns möjlighet att få "en hjälpande hand" vid en personlig kris kom, åtminstone för mig, som en total överraskning och chock. Men nu är det dags att inse fakta och ge upp ! Depression och en förlamande trötthet gör att gränsen är nådd...

OBS Läs mitt inlägg från tidigare idag för info
Vill klargöra att min första prio varit, och är, att genom ett samlingslån "göra rätt för mig". Men det alternativet har jag inte klarat att genomföra. Trots att ett lån med vettig ränta och en återbetalning med 4000-4500 per månad är en lösning som jag skulle klara. (Få bort smålån, avbetalningar och andra skulder och ersätta dessa med ett lån) Men har inga bankgarantier så den vägen är helt stängd.
Läs dagens första inlägg så förstår ni.

Måndag.
Vill, en sista gång berätta min historia i korthet. Och vill samtidigt att mina läsare länkar vidare till så många som möjligt. Insett att om man inte finns på facebook så finns man inte! Tror fortfarande att det finns någon/några därute som kan tänka sig att hjälpa en medmänniska som hamnat i en desperat situation? Som bara vill ha en fortsatt möjlighet att leva ett fritt och enkelt liv med sin hund. Någon därute som tycker att "He aint heavy. He is my brother". En medresenär på denna vår gemensamma livsresa.

Min historia: Beslutade 2015, efter ett långt arbetsliv, att förverkliga en dröm. Jag skulle åka på en "roadtrip" med husvagn. Jag och hunden. Trots en liten pension. Planerade att kompensera detta med att arbeta lite då och då. Drömmen skulle genomföras. En gammal husvagn införskaffades och den hyrda bostaden sades upp. Under den tremånaders uppsägningstiden sålde jag och gav bort de få ägodelar jag hade. Beslutade att jag skulle göra en ordentlig läkarundersökning i början av 2016 trots att jag inte kände mig sjuk eller hade några symptom på sjukdom förutom lite känning i en ljumske. Vårdcentral besöktes och en massa prov togs. Blev kallad tillbaka efter ca en vecka. Misstänkt prostatacancer! Remiss till sjukhus och nya prover bekräftade misstankarna! Medicinering startade omgående och tid för strålbehandling bestämdes till 6 månader senare. Där var jag alltså. Med planerad roadtrip men plötsligt i mentalt kaos. Totalt tillintetgjord och med ångest inför tanken på döden! Beslutade mig dock, efter stor vånda att åtminstone genomföra en avkortad resa fram till dess att strålbehandlingen skulle äga rum. Fick en underbar sommar. Hunden och jag levde friluftsliv och dagarna var dagar av total frihet. Från April till Oktober.
Strålbehandlingen inleddes. Fem dagar i veckan i sex veckor! Biverkningar kom och ca en tii två månader efter behandlingen var de mycket besvärliga. Värst var nog, trots de rent medicinska biverkningarna, den enorma tröttheten. Mentalt kändes jag "bortkopplad" och närmast apatisk. Utan hunden och den motion som vi gjorde gemensamt tror jag allt hade varit förbi. Men nu kom problemen slag i slag. Ekonomin rasade. Pga de kostnader som dagliga resor till strålbehandlingen medfört och den blygsamma pensionen blev ekonomin sämre och sämre. Nu har jag kämpat med detta i snart ett år och misären är total. Ser inga utvägar och desperationen driver mig nu till detta. Skammen är olidlig och jag vet varken ut eller in. Så därför:
Finns det någon/några som kan tänkas hjälpa mig? Har full förståelse för att många har det svårt och att vi alla har vårt kors att bära. Men mitt kors känns övermäktigt ! Vill poängtera att det absolut inte finns något missbruk med i bilden! Varken spel, alkohol och absolut inga andra droger. Bara ett sista hopp om att kunna "starta om" och fortsätta mitt enkla liv. Absolut inte ute efter att berika mig utan bara få en möjlighet till fortsatt liv. Att leva enkelt, jag och hunden. Om ni inte har någon annan möjlighet att hjälpa till kanske ni ändå vill hjälpa mig att sprida möjligheten för så många som möjligt att få läsa denna blogg? Tror fortfarande att den/de som har möjlighet finns därute?
Eventuella bidrag mottages med stor ödmjukhet och tacksamhet. via swish: 0704245852
Eller paypal: https://paypal.me/pools/c/7ZOhFyOD20
Väldigt tveksam till attgöra detta men en god vän har övertygat mig om att ni finns därute!
Vill också önska er alla GOD JUL

Ingen ska behöva dö utan att få känna att ens liv har varit viktigt och betytt något för andra.
Ingen ska behöva leva sitt liv utan kärlek, lycka och en känsla att ha åstadkommit något, ändrat eller räddat någon annans liv.
Ingen ska behöva leva ett helt liv i ensamhet.
Ingen ska, genom egoism och utan empati, förneka och förvägra en medmänniska att leva livet på sitt sätt så länge det inte skadar någon annan.
För om de som funnit lyckan inte klarar att förmedla känslan att vi alla hör ihop.
Då har alla vi, tillsammans, ansvar för att denna känsla blivit den som tagit någons liv.
Livets mening måste vara den att känna,ge och dela innan våra liv tar slut.
Vi måste inse att våra liv ska bestå av gemenskap och att livet inte bara är ett jag. Det är ett enda stort vi.

Vill att ni läser texten till "Önska dig en stilla natt". Av Bo Kaspers orkester. Tycker detta är en otroligt fin julsång. Lyssna gärna också på deras inspelning.

"Önska dig en stilla natt
Även när juldagsmorgon glimmar
Finn en plats där det är varmt
Härlig blir jorden några timmar
Välsigna barnet och hans mor
Hoppas att far är hyfsat nykter
Ge en stund av sinnesro
Till dom som grubblar alltför mycket
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus
Och bakom fönstren skymtar prakten
Du kom ihåg och tänd ett ljus
Till dom som behöver änglavakten
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt

Fredag morgon efter en blåsig natt. Hörde på radion att Mia Skäringer ska ha ett av programmen "Vinter i P1". Och att hon planerar att tala om sin mormors sista tid. Säkert tänkvärt. Fick mig att besluta mig för att berätta om min mamma och en upplevelse jag burit med mig sedan dess. Något som bara ett väldigt litet fåtal känner till.
En liten sammanfattning av tidigare händelser krävs dock:
Slutet av sjuttiotalet. Jag besöker min mamma som är på sjukhus efter en blodpropp i ett ben. Hon har varit där och behandlats i ca en vecka och nu sitter vi i besöksrummet.
Då händer det.
Hon blir snabbt sämre och kaos utbryter. Personal kommer rusande och hon förs iväg. Efter att läkare behandlat henne får jag beskedet. Hon har fått en stroke! Jag sitter vid hennes säng och håller hennes hand. Hon är inte kontaktbar, men jag talar med henne ändå. Säger åt henne att kämpa. För sina barnbarn. För sitt lilla barnbarnsbarn, för det barnbarnsbarn som snart ska födas. Och för mig, dvs hennes eget enda barn. Och att jag/vi alla, älskar henne. Så sitter vi där och sakta, sakta stabiliseras läget. Mitt mantra upprepas gång på gång: Kämpa! Ge inte upp! Tänk på barn, barnbar och barnbarnsbarn.
Och krisen är över.
Så fortsätter hennes nu drastiskt förändrade liv. Halvt förlamad på höger sida, i rullstol för resten av livet.
Åren går....
20 år senare.
Jag kallas till sjukhuset av min gamla pappa. Min mamma har förts dit med ambulans.
Jag kommer dit och jag och min far sitter vid sängkanten och talar, än en gång, med mamma som verkar ej kontaktbar.
Timmar går utan att läget förändras. Beslutar mig för att min pappa måste få åka hem och vila. Taxi beställs, hemtjänsten kontaktas och han åker iväg.

Så upprepas alltså historien. Jag sitter där åter och håller min gamla mamma i handen. Men nu är läget annorlunda. Hon har haft det tufft i många, många år. Sakta blivit sämre och sämre. Tappat livsglädje och gnista, Och blivit 89 år.
Så "vårt samtal", trots att det bara är jag som talar och hon verkar vara i koma, fortsätter.
Men nu "ger jag henne fri"! Säger att det är ok att "släppa taget" om det är det hon vill. Säger att hon varit en kämpe som förtjänar vila, om hon vill det. Och att jag älskar henne, förstås.
Då händer det:
Fortfarande utan att öppna ögonen eller tala med mig sprider sig ett leende över hennes ansikte! Ett leende och en frid som tar över hela rummet.
Sakta, sakta blir det längre och längre mellan andetagen tills dom helt upphör.
Det är över.
Ett långt slitsamt, och de sista åren sjukligt och tungt liv, har tagit slut...
Naturligtvis är jag ledsen, oerhört ledsen, men har samtidigt varit med om något jag kommer att bära med mig i mitt hjärta hela livet.
Hoppas att denna berättelse kanske varit till tröst för någon som är mitt uppe i sitt sorgearbete?
Vill ni veta lite nårmare vem jag är och hur mitt liver blivit och ser ut kan ni läsa tidigare inlägg. Dela gärna med er till vänner.
Allt gott önskas alla er som kämpar på därute !

Varför?
Varför avslår banker regelmässigt ansökan om samlingslån om du verkligen behöver det? Varför ska man då ha total säkerhet? Både hängslen och livrem !
För att, i nästa ögonblick, spekulera vilt med kundernas pengar. Utan vare sig hängslen eller livrem !
Varför finns ingen långivare som gör en personlig bedömning istället för ett regelmässigt avslag?
För faktum är att väldigt många i min situation med enkla åtgärder skulle kunna återfå både självkänsla och människovärde. (Vill du veta mer om min situation kolla tidigare inlägg. Långt men ger en inblick i verkligheten)
En långivare som hellre kopplas ihop med ordet empati än ordet girighet ?
Varför finns ingen hjälp att få ? Varför är det intressantare att driva låntagaren till en punkt utan några utvägar? Utom möjligen en...
Varför ?

Så blev det då Onsdag den här veckan också. Massor att göra inför imorgon. Städa vagnen, skriva mail och brev. Försöka skaffa hundens favoritgodis. Önskar er alla allt gott och hoppas att ni läst mitt lååånga inlägg och att ni tycker det är tänkvärt? Ett exempel på hur fort livet kan ändras. Bilder från vår resa på Vildmarksvägen.