OBS Läs mitt inlägg från tidigare idag för info
Vill klargöra att min första prio varit, och är, att genom ett samlingslån "göra rätt för mig". Men det alternativet har jag inte klarat att genomföra. Trots att ett lån med vettig ränta och en återbetalning med 4000-4500 per månad är en lösning som jag skulle klara. (Få bort smålån, avbetalningar och andra skulder och ersätta dessa med ett lån) Men har inga bankgarantier så den vägen är helt stängd.
Läs dagens första inlägg så förstår ni.

Måndag.
Vill, en sista gång berätta min historia i korthet. Och vill samtidigt att mina läsare länkar vidare till så många som möjligt. Insett att om man inte finns på facebook så finns man inte! Tror fortfarande att det finns någon/några därute som kan tänka sig att hjälpa en medmänniska som hamnat i en desperat situation? Som bara vill ha en fortsatt möjlighet att leva ett fritt och enkelt liv med sin hund. Någon därute som tycker att "He aint heavy. He is my brother". En medresenär på denna vår gemensamma livsresa.

Min historia: Beslutade 2015, efter ett långt arbetsliv, att förverkliga en dröm. Jag skulle åka på en "roadtrip" med husvagn. Jag och hunden. Trots en liten pension. Planerade att kompensera detta med att arbeta lite då och då. Drömmen skulle genomföras. En gammal husvagn införskaffades och den hyrda bostaden sades upp. Under den tremånaders uppsägningstiden sålde jag och gav bort de få ägodelar jag hade. Beslutade att jag skulle göra en ordentlig läkarundersökning i början av 2016 trots att jag inte kände mig sjuk eller hade några symptom på sjukdom förutom lite känning i en ljumske. Vårdcentral besöktes och en massa prov togs. Blev kallad tillbaka efter ca en vecka. Misstänkt prostatacancer! Remiss till sjukhus och nya prover bekräftade misstankarna! Medicinering startade omgående och tid för strålbehandling bestämdes till 6 månader senare. Där var jag alltså. Med planerad roadtrip men plötsligt i mentalt kaos. Totalt tillintetgjord och med ångest inför tanken på döden! Beslutade mig dock, efter stor vånda att åtminstone genomföra en avkortad resa fram till dess att strålbehandlingen skulle äga rum. Fick en underbar sommar. Hunden och jag levde friluftsliv och dagarna var dagar av total frihet. Från April till Oktober.
Strålbehandlingen inleddes. Fem dagar i veckan i sex veckor! Biverkningar kom och ca en tii två månader efter behandlingen var de mycket besvärliga. Värst var nog, trots de rent medicinska biverkningarna, den enorma tröttheten. Mentalt kändes jag "bortkopplad" och närmast apatisk. Utan hunden och den motion som vi gjorde gemensamt tror jag allt hade varit förbi. Men nu kom problemen slag i slag. Ekonomin rasade. Pga de kostnader som dagliga resor till strålbehandlingen medfört och den blygsamma pensionen blev ekonomin sämre och sämre. Nu har jag kämpat med detta i snart ett år och misären är total. Ser inga utvägar och desperationen driver mig nu till detta. Skammen är olidlig och jag vet varken ut eller in. Så därför:
Finns det någon/några som kan tänkas hjälpa mig? Har full förståelse för att många har det svårt och att vi alla har vårt kors att bära. Men mitt kors känns övermäktigt ! Vill poängtera att det absolut inte finns något missbruk med i bilden! Varken spel, alkohol och absolut inga andra droger. Bara ett sista hopp om att kunna "starta om" och fortsätta mitt enkla liv. Absolut inte ute efter att berika mig utan bara få en möjlighet till fortsatt liv. Att leva enkelt, jag och hunden. Om ni inte har någon annan möjlighet att hjälpa till kanske ni ändå vill hjälpa mig att sprida möjligheten för så många som möjligt att få läsa denna blogg? Tror fortfarande att den/de som har möjlighet finns därute?
Eventuella bidrag mottages med stor ödmjukhet och tacksamhet. via swish: 0704245852
Eller paypal: https://paypal.me/pools/c/7ZOhFyOD20
Väldigt tveksam till attgöra detta men en god vän har övertygat mig om att ni finns därute!
Vill också önska er alla GOD JUL

Ingen ska behöva dö utan att få känna att ens liv har varit viktigt och betytt något för andra.
Ingen ska behöva leva sitt liv utan kärlek, lycka och en känsla att ha åstadkommit något, ändrat eller räddat någon annans liv.
Ingen ska behöva leva ett helt liv i ensamhet.
Ingen ska, genom egoism och utan empati, förneka och förvägra en medmänniska att leva livet på sitt sätt så länge det inte skadar någon annan.
För om de som funnit lyckan inte klarar att förmedla känslan att vi alla hör ihop.
Då har alla vi, tillsammans, ansvar för att denna känsla blivit den som tagit någons liv.
Livets mening måste vara den att känna,ge och dela innan våra liv tar slut.
Vi måste inse att våra liv ska bestå av gemenskap och att livet inte bara är ett jag. Det är ett enda stort vi.

Vill att ni läser texten till "Önska dig en stilla natt". Av Bo Kaspers orkester. Tycker detta är en otroligt fin julsång. Lyssna gärna också på deras inspelning.

"Önska dig en stilla natt
Även när juldagsmorgon glimmar
Finn en plats där det är varmt
Härlig blir jorden några timmar
Välsigna barnet och hans mor
Hoppas att far är hyfsat nykter
Ge en stund av sinnesro
Till dom som grubblar alltför mycket
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt

Nu tändas tusen juleljus
Och bakom fönstren skymtar prakten
Du kom ihåg och tänd ett ljus
Till dom som behöver änglavakten
Önska dig inget eller allt
Önska dig en stilla natt

Fredag morgon efter en blåsig natt. Hörde på radion att Mia Skäringer ska ha ett av programmen "Vinter i P1". Och att hon planerar att tala om sin mormors sista tid. Säkert tänkvärt. Fick mig att besluta mig för att berätta om min mamma och en upplevelse jag burit med mig sedan dess. Något som bara ett väldigt litet fåtal känner till.
En liten sammanfattning av tidigare händelser krävs dock:
Slutet av sjuttiotalet. Jag besöker min mamma som är på sjukhus efter en blodpropp i ett ben. Hon har varit där och behandlats i ca en vecka och nu sitter vi i besöksrummet.
Då händer det.
Hon blir snabbt sämre och kaos utbryter. Personal kommer rusande och hon förs iväg. Efter att läkare behandlat henne får jag beskedet. Hon har fått en stroke! Jag sitter vid hennes säng och håller hennes hand. Hon är inte kontaktbar, men jag talar med henne ändå. Säger åt henne att kämpa. För sina barnbarn. För sitt lilla barnbarnsbarn, för det barnbarnsbarn som snart ska födas. Och för mig, dvs hennes eget enda barn. Och att jag/vi alla, älskar henne. Så sitter vi där och sakta, sakta stabiliseras läget. Mitt mantra upprepas gång på gång: Kämpa! Ge inte upp! Tänk på barn, barnbar och barnbarnsbarn.
Och krisen är över.
Så fortsätter hennes nu drastiskt förändrade liv. Halvt förlamad på höger sida, i rullstol för resten av livet.
Åren går....
20 år senare.
Jag kallas till sjukhuset av min gamla pappa. Min mamma har förts dit med ambulans.
Jag kommer dit och jag och min far sitter vid sängkanten och talar, än en gång, med mamma som verkar ej kontaktbar.
Timmar går utan att läget förändras. Beslutar mig för att min pappa måste få åka hem och vila. Taxi beställs, hemtjänsten kontaktas och han åker iväg.

Så upprepas alltså historien. Jag sitter där åter och håller min gamla mamma i handen. Men nu är läget annorlunda. Hon har haft det tufft i många, många år. Sakta blivit sämre och sämre. Tappat livsglädje och gnista, Och blivit 89 år.
Så "vårt samtal", trots att det bara är jag som talar och hon verkar vara i koma, fortsätter.
Men nu "ger jag henne fri"! Säger att det är ok att "släppa taget" om det är det hon vill. Säger att hon varit en kämpe som förtjänar vila, om hon vill det. Och att jag älskar henne, förstås.
Då händer det:
Fortfarande utan att öppna ögonen eller tala med mig sprider sig ett leende över hennes ansikte! Ett leende och en frid som tar över hela rummet.
Sakta, sakta blir det längre och längre mellan andetagen tills dom helt upphör.
Det är över.
Ett långt slitsamt, och de sista åren sjukligt och tungt liv, har tagit slut...
Naturligtvis är jag ledsen, oerhört ledsen, men har samtidigt varit med om något jag kommer att bära med mig i mitt hjärta hela livet.
Hoppas att denna berättelse kanske varit till tröst för någon som är mitt uppe i sitt sorgearbete?
Vill ni veta lite nårmare vem jag är och hur mitt liver blivit och ser ut kan ni läsa tidigare inlägg. Dela gärna med er till vänner.
Allt gott önskas alla er som kämpar på därute !

Varför?
Varför avslår banker regelmässigt ansökan om samlingslån om du verkligen behöver det? Varför ska man då ha total säkerhet? Både hängslen och livrem !
För att, i nästa ögonblick, spekulera vilt med kundernas pengar. Utan vare sig hängslen eller livrem !
Varför finns ingen långivare som gör en personlig bedömning istället för ett regelmässigt avslag?
För faktum är att väldigt många i min situation med enkla åtgärder skulle kunna återfå både självkänsla och människovärde. (Vill du veta mer om min situation kolla tidigare inlägg. Långt men ger en inblick i verkligheten)
En långivare som hellre kopplas ihop med ordet empati än ordet girighet ?
Varför finns ingen hjälp att få ? Varför är det intressantare att driva låntagaren till en punkt utan några utvägar? Utom möjligen en...
Varför ?

Så blev det då Onsdag den här veckan också. Massor att göra inför imorgon. Städa vagnen, skriva mail och brev. Försöka skaffa hundens favoritgodis. Önskar er alla allt gott och hoppas att ni läst mitt lååånga inlägg och att ni tycker det är tänkvärt? Ett exempel på hur fort livet kan ändras. Bilder från vår resa på Vildmarksvägen.

Publicerar detta inlägg idag igen !

Drömmen över?
Av dreamend - 2017-12-03

Vill börja med några rader ur "Tusen bitar".
Text & musik Anne Linnet
Svensk text Björn Afzelius

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va svårt att tro när man inte ser den.

Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som blivit våta...

Lyssna gärna till hela låten. Med Björn Afzelius eller Laleh !

Men

Hej. Anledningarna till denna blogg är flera: Jag vill åtminstone avge något slags avtryck och berättelse efter ett innehållsrikt liv.
En god vän har uppmanat mig att göra detta, trots min tveksamhet.
Hoppas ni åtminstone tar er tid att läsa min berättelse?

Vem är då jag? En man, född 1948 som uppnådde pensionsåldern 2013 men arbetade till 2015.
Då bestämde jag mig.
Trots en låg pension skulle jag, genom att kombinera med extrajobb förverkliga en dröm jag burit på länge.
Att, i sällskap med hunden, åka en "roadtrip" med bil och husvagn. #hund
En husvagn av äldre modell införskaffades och den hyrda bostaden sades upp lagom till årsskiftet 2015/2016. De få tillhörigheterna skulle säljas eller ges bort under den tremånaders, uppsägningstiden. Avresa April.

Bestämde mig, i början av 2016 att göra en ordentlig läkarundersökning. Vårdcentralen besöktes och en massa prover togs. Efter en vecka blev jag kallad tillbaka ! Mina PSA värden var skyhöga! Remiss till Mälarsjukhuset och där konstaterades att jag hade #Prostatacancer!
Utan att jag haft några som helst symptom! Medicinering inleddes omedelbart och behandling bokades till Oktober. #strålbehandling

Då stod jag alltså där. Med en dröm om en "roadtrip" samtidigt som tankarna på sjukdomen, och döden, kom krypande.
Efter mycket vånda bestämde jag mig. Jag skulle åka ändå! Med tanke på kommande strålbehandling fick planeringen kortas och innebära en resa inom Sverige. I April bar det iväg !
En underbar sommar både för mig och hunden. En sommar utan "måsten" och krav. Med fiske och friluftsliv. #frittliv
Oktober. Strålbehandling inleddes.
5 dgr i veckan, i 6 veckor ! Med dagliga resor. 5 mil enkel resa.
Nu började problemen sakta torna upp sig. Kostnader för resor, boende osv började belasta en redan ansträngd ekonomi.
Efter avslutad strålbehandling vidtog ett par månader med ganska besvärliga biverkningar. En tuff period inte minst med tanke på den ångest och rädsla för döden jag hade. #dödsångest
De värsta symptomen klingade av.
Men... Jag kände en enorm trötthet, nästan apati. Allt kändes meningslöst. Troligen biverkning av medicinen? Hundens rutiner med långa promenader blev troligen min räddning?
Men allt rasade! Det planerade extrajobbandet var inte genomförbart pga den enorma tröttheten.
Ekonomin rasade som ett korthus. Snabbare och snabbare.
Nu har jag kämpat med detta i ett år och eftersom ingen ljusning kan skönjas orkar jag snart inte mer....
Nu till ironin i hela situationen: PSA värdena som kollats ett par gånger visar väldigt låga värden. Visserligen medicinering i ngt år till men allt, beträffande cancern, verkar mycket bra. Kondition och allmäntillstånd mycket bra.
Men mentalt är det nattsvart. Tappat all glädje och saknar helt möjlighet att betala de skulder som tornat upp sig. Känns som om livet är förbi. Oro och ångest. Inte minst oro för att hunden t.ex ska bli sjuk. Ett veterinärbesök är en omöjlighet med tanke på min ekonomiska situation. Med tanke på att hunden från början var en problemhund, och att vi "växt samman" under de åtta år vi varit tillsammans, känns tanken på att han kan behöva veterinärbesök oerhört smärtsamt. Men vi kommer aldrig att skiljas åt !
Jag vill påpeka att det inte finns några ytterligare problem med i bilden. Varken med spel, alkohol eller andra droger. Har inte, och har aldrig haft, den typen av problem.
Men en låg pension och det faktum att jag kommit efter med betalningar har gjort min situation ohållbar och förtvivlad.
Vill ge två råd:
1) Bli inte sjuk !
2) Till alla män. Ta PSA prov, helst varje år, minst från 50 års ålder ! Tänk på att man, som jag, kan vara helt symptomfri och ändå ha prostatacancer.
28 män per dag får diagnosen prostatacancer !
Själv känner jag skam och förtvivlan. Inte över sjukdomen utan över den situation jag hamnat i.
Van att klara mig själv och inte be om hjälp. Efter ett långt arbetsliv.

Men min vän säger annorlunda. Hon påstår att det finns medmänniskor därute, hundägare eller ej, som kan tänka sig att hjälpa mig/oss.
Erkänner att jag inte orkar försöka mer utan har nått vägs ände.
Men visst vore det underbart att kunna få ta med hunden och fortsätta leva vår dröm.
Att åtminstone kunna betala tillbaka lånen från de vänner som ställt upp när det varit akut under året, känns som något jag bara måste göra.
Vill inte "skylta" med namn i bloggen med tanke på skammen och närstående. Men dom som känner att de måste/vill veta tror jag inte behöver göra ngt stort detektivarbete.
Nu till vännens förslag:

Ett nr att swisha till. 0704245852
En
Eller paypalinsamlingen:

https://paypal.me/pools/c/7ZOhFyOD20

Hjälp mottages med stor ödmjukhet och tacksamhet.
God Jul !