Fredag morgon efter en blåsig natt. Hörde på radion att Mia Skäringer ska ha ett av programmen "Vinter i P1". Och att hon planerar att tala om sin mormors sista tid. Säkert tänkvärt. Fick mig att besluta mig för att berätta om min mamma och en upplevelse jag burit med mig sedan dess. Något som bara ett väldigt litet fåtal känner till.
En liten sammanfattning av tidigare händelser krävs dock:
Slutet av sjuttiotalet. Jag besöker min mamma som är på sjukhus efter en blodpropp i ett ben. Hon har varit där och behandlats i ca en vecka och nu sitter vi i besöksrummet.
Då händer det.
Hon blir snabbt sämre och kaos utbryter. Personal kommer rusande och hon förs iväg. Efter att läkare behandlat henne får jag beskedet. Hon har fått en stroke! Jag sitter vid hennes säng och håller hennes hand. Hon är inte kontaktbar, men jag talar med henne ändå. Säger åt henne att kämpa. För sina barnbarn. För sitt lilla barnbarnsbarn, för det barnbarnsbarn som snart ska födas. Och för mig, dvs hennes eget enda barn. Och att jag/vi alla, älskar henne. Så sitter vi där och sakta, sakta stabiliseras läget. Mitt mantra upprepas gång på gång: Kämpa! Ge inte upp! Tänk på barn, barnbar och barnbarnsbarn.
Och krisen är över.
Så fortsätter hennes nu drastiskt förändrade liv. Halvt förlamad på höger sida, i rullstol för resten av livet.
Åren går....
20 år senare.
Jag kallas till sjukhuset av min gamla pappa. Min mamma har förts dit med ambulans.
Jag kommer dit och jag och min far sitter vid sängkanten och talar, än en gång, med mamma som verkar ej kontaktbar.
Timmar går utan att läget förändras. Beslutar mig för att min pappa måste få åka hem och vila. Taxi beställs, hemtjänsten kontaktas och han åker iväg.

Så upprepas alltså historien. Jag sitter där åter och håller min gamla mamma i handen. Men nu är läget annorlunda. Hon har haft det tufft i många, många år. Sakta blivit sämre och sämre. Tappat livsglädje och gnista, Och blivit 89 år.
Så "vårt samtal", trots att det bara är jag som talar och hon verkar vara i koma, fortsätter.
Men nu "ger jag henne fri"! Säger att det är ok att "släppa taget" om det är det hon vill. Säger att hon varit en kämpe som förtjänar vila, om hon vill det. Och att jag älskar henne, förstås.
Då händer det:
Fortfarande utan att öppna ögonen eller tala med mig sprider sig ett leende över hennes ansikte! Ett leende och en frid som tar över hela rummet.
Sakta, sakta blir det längre och längre mellan andetagen tills dom helt upphör.
Det är över.
Ett långt slitsamt, och de sista åren sjukligt och tungt liv, har tagit slut...
Naturligtvis är jag ledsen, oerhört ledsen, men har samtidigt varit med om något jag kommer att bära med mig i mitt hjärta hela livet.
Hoppas att denna berättelse kanske varit till tröst för någon som är mitt uppe i sitt sorgearbete?
Vill ni veta lite nårmare vem jag är och hur mitt liver blivit och ser ut kan ni läsa tidigare inlägg. Dela gärna med er till vänner.
Allt gott önskas alla er som kämpar på därute !